måndag 28 september 2009
Impulsköp
Gjorde ett galet impulsköp idag när jag gick runt i Alingsås en stund på eftermiddagen. Jag är inte gravid, men eftersom jag hoppas att vi blir det snart, så köpte jag något som jag alltid velat ha under graviditeten och det är en bok där man skriver in sina tankar och känslor varje vecka under hela sin graviditet, och där finns rader även för Jimmy ibland. Den är jag glad över faktiskt. Och jag hoppas givetvis att kunna använda den inom snar framtid, fniss.
söndag 27 september 2009
Missfall = ofrivillig abort
Bakgrund
Tiden efter ett missfall kan vara mycket svår, i synnerhet om det inte var första gången det hände och om graviditeten var mycket efterlängtad och planerad. Normala reaktioner är chock, sorg, depression, djup trötthet och en känsla av misslyckande. Du kan känna att det du allra mest önskade har ryckts bort ifrån dig. Känslosvängningar, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter och lust att dra sig undan är vanligt. Om du berättat för människor i din omgivning att du väntade barn, kan det kännas svårt att berätta vad som hänt - och det kan vara jobbigt att möta deras uttryck för medkänsla. Försök tillåta dig själv att känna och ge uttryck för dina känslor - missfall är alltid en stor förlust.
Egna tankar kring missfall
Jag och Jimmy längtar efter vårt första kärleksbarn. Vi blev gravida men i v 6 fick jag de klassiska missfalls-symptomen som bruna flytningar blandat med några droppar blod med inslag av koagulerat blod innan hela syndafloden bröt loss och det fullständigt forsa ur mig. Man får som rikliga menssmärtor som gör ont i hela buken och strålar vidare ut i ryggen, blandat med illamående. Vår längtan och våra förhoppningar försvann och byttes ut mot förtvivlan och tårar lika fort som blodet rann. Allt kändes helt plötsligt pest och pina.
Att förlora ett barn är alltid svårt. Det spelar ingen roll i vilken vecka man är i när det väl händer, för det är alltid ett barn som man längtar efter och som man glädjs åt.
Jag har i alla år haft regelbundna menstruationer men helt plötsligt gick jag över 5 dagar. Jag blödde på femte dagen men gjorde ett gravtest ändå - som visade negativt. Såklart. Hm.
Ett missfall kan te sig som en försenad menstruation och de flesta märker inte ens av att de haft det överhuvudtaget. Om blödningen blir riklig, mensliknande eller mer, rör det sig sannolikt om ett oundvikligt missfall, i synnerhet om det dessutom gör ont.
När jag var 17 år fick jag ett utomkvedandeskap och gjorde en skrapning. Det var en graviditet som inte var planerad och inte heller var planerad att behålla heller för den delen. Det var absolut inte rätt tid i livet att bli gravid. Dessutom med världens mest avskyvärda människa så jag hade heller ingen lust att ge liv till ett barn med en sådan pappa. Embryet växte inte som det skulle så det fanns heller inget annat alternativ just då. Men att gå igenom en abort är något som jag hoppas innerligt att jag slipper igen.
Förståelse
Att bemöta ett missfall kan vara lika svårt som det är att möta omgivningens reaktioner. Jag har valt att bara berätta för Jimmy och mamma. Man förlorar ju på något vis en bit av sig själv vid ett missfall. Och att ge sig tid att sörja tror jag är otroligt viktigt. För oavsett vecka så är det ett barn som är efterlängtat, och i vårt fall, gjord av kärlek.
Tiden efter ett missfall kan vara mycket svår, i synnerhet om det inte var första gången det hände och om graviditeten var mycket efterlängtad och planerad. Normala reaktioner är chock, sorg, depression, djup trötthet och en känsla av misslyckande. Du kan känna att det du allra mest önskade har ryckts bort ifrån dig. Känslosvängningar, koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter och lust att dra sig undan är vanligt. Om du berättat för människor i din omgivning att du väntade barn, kan det kännas svårt att berätta vad som hänt - och det kan vara jobbigt att möta deras uttryck för medkänsla. Försök tillåta dig själv att känna och ge uttryck för dina känslor - missfall är alltid en stor förlust.
Egna tankar kring missfall
Jag och Jimmy längtar efter vårt första kärleksbarn. Vi blev gravida men i v 6 fick jag de klassiska missfalls-symptomen som bruna flytningar blandat med några droppar blod med inslag av koagulerat blod innan hela syndafloden bröt loss och det fullständigt forsa ur mig. Man får som rikliga menssmärtor som gör ont i hela buken och strålar vidare ut i ryggen, blandat med illamående. Vår längtan och våra förhoppningar försvann och byttes ut mot förtvivlan och tårar lika fort som blodet rann. Allt kändes helt plötsligt pest och pina.
Att förlora ett barn är alltid svårt. Det spelar ingen roll i vilken vecka man är i när det väl händer, för det är alltid ett barn som man längtar efter och som man glädjs åt.
Jag har i alla år haft regelbundna menstruationer men helt plötsligt gick jag över 5 dagar. Jag blödde på femte dagen men gjorde ett gravtest ändå - som visade negativt. Såklart. Hm.
Ett missfall kan te sig som en försenad menstruation och de flesta märker inte ens av att de haft det överhuvudtaget. Om blödningen blir riklig, mensliknande eller mer, rör det sig sannolikt om ett oundvikligt missfall, i synnerhet om det dessutom gör ont.
När jag var 17 år fick jag ett utomkvedandeskap och gjorde en skrapning. Det var en graviditet som inte var planerad och inte heller var planerad att behålla heller för den delen. Det var absolut inte rätt tid i livet att bli gravid. Dessutom med världens mest avskyvärda människa så jag hade heller ingen lust att ge liv till ett barn med en sådan pappa. Embryet växte inte som det skulle så det fanns heller inget annat alternativ just då. Men att gå igenom en abort är något som jag hoppas innerligt att jag slipper igen.
Förståelse
Att bemöta ett missfall kan vara lika svårt som det är att möta omgivningens reaktioner. Jag har valt att bara berätta för Jimmy och mamma. Man förlorar ju på något vis en bit av sig själv vid ett missfall. Och att ge sig tid att sörja tror jag är otroligt viktigt. För oavsett vecka så är det ett barn som är efterlängtat, och i vårt fall, gjord av kärlek.
Mitt hjärtas tjuv
Han stal mitt hjärta den 5 juni 2009 och kommer aldrig någonsin att lämna det åter. Han finns i mina tankar varje minut, varje dag, hela tiden. Han är trygg och äkta. Stor och stark. Vackrast i världen och den mest fulländade människa som jag någonsin sett. Han är mitt mirakel i livet, min stora kärlek. Jag älskar att krypa in i hans stora björnfamn och dra in hans underbara doft genom näsan. Jag älskar hans mjuka pussar på min panna och hans fingrar som smeker mitt hår. Jimmy är en man som vågar erkänna sina fel och brister och framför allt är villig att jobba på dem. På så sätt är han så mycket starkare än jag. Jag har enormt svårt att erkänna när jag har fel och ännu svårare att säga förlåt. Men tillsammans är vi starka och tillsammans klarar vi allt. Han är nord och jag är syd. Han är yin och jag är yang. Han är Jimmy och jag är Josephine.
Jag älskar dig mitt kära hjärta. Jag älskar det liv jag har med dig och jag älskar den man som gör dej till den du är. Du är mitt skydd mot stormen, du är mitt allt i livet. Du är den starkaste människan jag vet. Utan dig vore mitt liv tomt och meningslöst. Du är min styrka och mitt ljus. Jag är din för evigt.
Mei amor, mei omnia - nam semper.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
